Det är lite högtidligt att skriva det här. 11 oktober 2011 på Forum (se nedan) och ännu en Källarhändelse i den underjordiska lokalen på Sigtunagatan! Katarina Frostensson läste ur sin senaste diktsamling "Flodtid" under rubriken "Poetens musikaliska rum". Jag har följt hennes författarskap genom åren. Från debuten 1978 fram till nu. Om jag ska försöka mig på att definiera vad det är som lockar mig så i hennes poesi, så är det inte en sak utan flera. Inte en botten utan många bottnar och våningsplan ovanför dessa. Jag vet inte någon annan svensk poet som använder sig av språket på ett sådant delikat och förunderligt sätt. Den skenbara enkelheten som visar sig vara något annat. Orden som är konkreta, som finns i sinnevärlden, men som samtidigt beskriver det ogripbara. Musikaliteten i språket. Ljudens betydelser för helheten. Det är det oväntade som lockar. Svärtan som har nyanser. Hon undersöker ordens gränser, språkets utmarker men koketterar inte. Hon är inte experimentell bara för att vara experimentell. Nej hon är mer en språkets utforskare och odlare. Flodtid följer en linje i hennes diktning från "Karkas" över "Tal och Regn" och nu "Flodtid". Där språkets valörer, ljud och minsta beståndsdelar finslipas än mer. Det handlar inte om att överträffa sig själv. Men att fortsätta att vara i språket. Här några rader ur dikten Räddanden:
Jag lyfter ögat, psalmen brutet spelad av en trumpet på stenarna vid
Sergels torg
den bräckte dagen så kom den nära, faran
drog med handen mot min kind - sa att jag ska fara ner till dig
som dog
Det var nu inte enbart Katarina Frostenson den här kvällen. I det musikaliska rummet fanns också musikerna: Love Derwinger, Roland Pöntinen, Christian Bergqvist och Kati Raitinen. Det måste vara optimalt för en författare att bli inramad på det här viset. Med musik av J.S Bach, György Kurtág, Gabriel Fauré, Karol Szymanowski och Igor Stravinskij. Oerhört spännande och uttrycksladdat musikprogram.
 |
Christian Bergqvist
|
