Mahler och Anna Larsson

Mahlers Kindertotenlieder på Konserthuset i lördags med Anna Larsson. Eller Pers Anna Larsson, som hon också heter. Musiken är så tät. Så känslomässigt starkt berörande. Och så oerhört svår att göra rättvisa efter Kathleen Ferriers uttolkning. Många har gett sig på den men få har satt så djupa spår som Ferrier. Mahler tonsatte Friedrich Rückerts dikter 1901-1904 och 1907 imiterade verkligheten dikten: Mahlers yngsta dotter i äktenskapet med Alma Schindler dog  i scharlakansfeber!

Anna Larsson. Så stor ute i världen. I Sverige välkänd för operapubliken och för en del andra som särskilt intresserar sig för vokalmusik i den klassiska genren. Pers Anna Larsson från Vattnäs söder om Orsa är Sveriges alt-röst i världen! I storhetsordning att jämföra med Jussi Björling! Sopraner finns det många av och vi har ju Birgit Nilsson. Men altröster av dignitet är det mera tunnsått av. Den intensitet Anna Larsson har i sin röst, den djupa styrkan i det låga registret och den alldeles felfria fullt egaliserade rösten hela vägen till hennes högsta toner är makalös. Just i Kindertotenlieder har hon bruk för hela sitt kunnande, hela sitt register. Och hon griper publiken på konserthuset på ett sätt som blir fysiskt påtagligt  När sista tonen klingat ut i Kindertotenlieder måste man ta sig ur ett meditativt musikaliskt själstillstånd till platsen här och nu i konsertsalen och begripa att musiken var över! Den tystnad som uppstod efter sista tonen i "In diesem Wetter, in diesem Braus" blev lika ekande stark som applådåskorna efteråt! Ja, Anna Larssons framförande av Kindertotenlieder var över och det vi varit med om är svårt att beskriva annat än att musikens magi gestaltats och förkroppsligades på ett sätt som få av oss, som var där kommer att glömma.

Det som är märkligt med Anna Larsson är att det finns mycket få inspelningar med henne. Varför? I min hylla finns en tidig Anna Larsson i Rosenbergs "Den heliga natten" på Naxos. Alt-rapsodin av Brahms och Mahlers 3:e symfoni är av senare datum. Men å vad jag saknar en inspelning av Kindertotenlieder, das Knaben Wunderhorn, das Lied von der Erde m.fl. Efter lördagens konsert på Konserthuset i Stockholm blir gapet efter henne i skivhyllan ännu större! Hon behärskar ju hela altrepertoaren. Från Wagners Erda till Händel. För mig är det fullständigt obegripligt att inte skivbolagen står i kö och erbjuder hur feta skivkontrakt som helst. 

Verdis requiem i Sofia kyrka!

I mörka kulna råkalla novemberkvällen fick jag ta plats i Sofia kyrka, som för övrigt var fylld till bristningsgränsen. Att man kan bli så varm av musik! Det var några år sedan jag hörde Verdis requiem senast. Sofia kyrka har ett  musikprogram som imponerar. Att sätta upp ett  stort verk som Verdis Requiem, det kräver en hel del. Körerna var Sofia kyrkas egna: Kyrkokören, Sofiakören, Kammarkören, Motettkören och Cantores Sofiae. Orkestern var Sofia kammarorkester och Arne Johansson dirigent. Det här verket kräver sina solister och i kväll fick vi höra Lena Nordin sopran, Ingrid Tobiasson mezzosopran, Per-Håkan Precht tenor och John Erik Eleby bas. 4 imponerande röster var för sig. 4 väl sammansjungna röster. Vid ett tillfälle, en av duetterna mellan Tobiasson och Precht blev det riktigt magiskt när tenoren övergick till mezzosopranen utan att man riktigt märkte gränsen dem emellan! Som att en röst fortsatte i den andra! Sedan är ju duetten mellan sopran och mezzosopran i Agnus Dei-satsen något av det vackraste jag vet. Det är så ljuvligt skrivet. Lena Nordin och Ingrid Tobiasson var helt perfekta uttolkare av detta! 

Verdis requiem är storslaget och dramatiskt. Det är maffiga körer och full orkester. Körerna som är så viktiga kan också kännas väldigt tunga. Men i det stora, i det mäktiga finns det nyanser och det gäller att ta fram dem. Det är ju det som är hemligheten och nyckeln till Verdi: Det stora och det lilla perspektivet, det storslaget dramatiska och det sublima. Jag tycker att jag fick den helhetsupplevelsen i kväll. Och det är imponerande hur kör- och musikverksamheten i Sofia lyckas genomföra detta Requiem. Att sedan Sofia kyrka inte är den ultimata konsertlokalen är en annan sak. Men i och med att den var fullsatt blev det ändå någorlunda balans i detta annars så överakustiska rum.

Katarina Frostenson och Flodtid

Det är lite högtidligt att skriva det här. 11 oktober 2011 på Forum (se nedan) och ännu en Källarhändelse i den underjordiska lokalen på Sigtunagatan! Katarina Frostensson läste ur sin senaste diktsamling "Flodtid" under rubriken "Poetens musikaliska rum". Jag har följt hennes författarskap genom åren. Från debuten 1978 fram till nu. Om jag ska försöka mig på att definiera vad det är som lockar mig så i hennes poesi, så är det inte en sak utan flera. Inte en botten utan många bottnar och våningsplan ovanför dessa. Jag vet inte någon annan svensk poet som använder sig av språket på ett sådant delikat och förunderligt sätt. Den skenbara enkelheten som visar sig vara något annat. Orden som är konkreta, som finns i sinnevärlden, men som samtidigt beskriver det ogripbara. Musikaliteten i språket. Ljudens betydelser för helheten. Det är det oväntade som lockar. Svärtan som har nyanser. Hon undersöker ordens gränser, språkets utmarker men koketterar inte. Hon är inte experimentell bara för att vara experimentell. Nej hon är mer en språkets utforskare och odlare. Flodtid följer en linje i hennes diktning från "Karkas" över "Tal och Regn" och nu "Flodtid". Där språkets valörer, ljud och minsta beståndsdelar finslipas än mer. Det handlar inte om att överträffa sig själv. Men att fortsätta att vara i språket. Här några rader ur dikten Räddanden:

Jag lyfter ögat, psalmen brutet spelad av en trumpet på stenarna vid
Sergels torg
                   den bräckte dagen   så kom den nära, faran
drog med handen mot min kind - sa att jag ska fara ner till dig
som dog

Det var nu inte enbart Katarina Frostenson den här kvällen. I det musikaliska rummet fanns också musikerna: Love Derwinger, Roland Pöntinen, Christian Bergqvist och Kati Raitinen. Det måste vara optimalt för en författare att bli inramad på det här viset. Med musik av J.S Bach, György Kurtág, Gabriel Fauré, Karol Szymanowski och Igor Stravinskij. Oerhört spännande och uttrycksladdat musikprogram.

Christian Bergqvist

Forum

Idag kan man lugnt säga att Forum på Sigtunagatan i Stockholm blivit ett begrepp för kulturnördar, kulturpretton och kulturintresserade i allmänhet. Det var en av de stora drakarna som myntade ordet "kulturpretton" för ett par år sedan. Det användes ganska nedsättande i den brett uppslagna artikeln den gången. Då påstods det också att publikens medelålder var hög, minns jag. Vilket inte heller räknades till +kontot.

Forum överlevde såklart och sedan dess har Forum som kulturscen bara vuxit i betydelse. I en underjordisk lokal, ett f.d. garage, med vitkalkade väggar, några mattor som scengolv och ett par flyglar, inträffar med jämna mellanrum kulturhändelser som sätter sina spår i publikens medvetanden och väcker nyfikenhet på litteratur, musik och konst, som kanske bara ett fåtal stött på tidigare. De gånger jag varit där senaste året har det varit fullsatt i lokalen. Det gäller numera att vara där i tid om man vill komma in överhuvud taget. Jag lägger upp en länk till Forums hemsida i min länklista så kan ni själva läsa om vad som komma ska!

Välkommen till Kassandras Kultursida!

Sedan jag lämnat http://kassandra50.blogg.se/, har jag inte fått någon ordning på skrivandet. Nu har jag bestämt mig för att detta får bli platsen för Kassandras fortsatta skriverier! Min första blogg här på blogspot, Kassandras Album, kommer att fortsätta och där får sådant plats som inte hör hemma på Kassandras Kultursida.