I mörka kulna råkalla novemberkvällen fick jag ta plats i Sofia kyrka, som för övrigt var fylld till bristningsgränsen. Att man kan bli så varm av musik! Det var några år sedan jag hörde Verdis requiem senast. Sofia kyrka har ett musikprogram som imponerar. Att sätta upp ett stort verk som Verdis Requiem, det kräver en hel del. Körerna var Sofia kyrkas egna: Kyrkokören, Sofiakören, Kammarkören, Motettkören och Cantores Sofiae. Orkestern var Sofia kammarorkester och Arne Johansson dirigent. Det här verket kräver sina solister och i kväll fick vi höra Lena Nordin sopran, Ingrid Tobiasson mezzosopran, Per-Håkan Precht tenor och John Erik Eleby bas. 4 imponerande röster var för sig. 4 väl sammansjungna röster. Vid ett tillfälle, en av duetterna mellan Tobiasson och Precht blev det riktigt magiskt när tenoren övergick till mezzosopranen utan att man riktigt märkte gränsen dem emellan! Som att en röst fortsatte i den andra! Sedan är ju duetten mellan sopran och mezzosopran i Agnus Dei-satsen något av det vackraste jag vet. Det är så ljuvligt skrivet. Lena Nordin och Ingrid Tobiasson var helt perfekta uttolkare av detta!
Verdis requiem är storslaget och dramatiskt. Det är maffiga körer och full orkester. Körerna som är så viktiga kan också kännas väldigt tunga. Men i det stora, i det mäktiga finns det nyanser och det gäller att ta fram dem. Det är ju det som är hemligheten och nyckeln till Verdi: Det stora och det lilla perspektivet, det storslaget dramatiska och det sublima. Jag tycker att jag fick den helhetsupplevelsen i kväll. Och det är imponerande hur kör- och musikverksamheten i Sofia lyckas genomföra detta Requiem. Att sedan Sofia kyrka inte är den ultimata konsertlokalen är en annan sak. Men i och med att den var fullsatt blev det ändå någorlunda balans i detta annars så överakustiska rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar